För 100 år sedan påbörjade kvinnorna i fabrikerna i Petrograd (S:t Petersburg) en livsmedelsstrejk som ledde till uppror mot kejsarmakten i Ryssland. Efter att kejsar Nikolaj II abdikerat inleddes en ny tid i Rysslands- och ja, i hela världens historia. Drygt ett halvt år efter tsarens fall gjorde bolsjevikerna under ledning av Vladimir Lenin en statskupp som gått till annalerna som den stora oktoberrevolutionen 1917. Revolutionen i Ryssland ledde till Finlands självständighetsförklaring 6.12.1917.
Denna händelseutveckling torde vara känd för de flesta som har elementära kunskaper om Finlands moderna historia. Trots att det har skrivits och forskats mycket om 1917–1918 års händelser i Finlands historia, finns det nya saker att upptäcka som ändrar vår uppfattning om vad som hände under den dramatiska tidsperiod då vårt land blev självständigt.
Historikern är en produkt av sin egen tid. Vi ställer frågor till det förflutna utifrån vår egen tidshorisont, vilket innebär att bilden av historien ständigt förändras och här kan man parafrasera till rubriken på den norske historikern Knut Kjeldstadlis bok, "Det förflutna är inte vad det en gång var", som ingår i litteraturlistan över de böcker som våra studenter läser då de förkovrar sig i historiens teori och metod.
I det följande får ni bekanta er med tre korta blogg-inlägg som studenterna i läskursen "Aktuell socialhistoria" skrivit. I kursen prövar vi på olika arbetsformer, bland annat att skriva blogginlägg utifrån ett historiskt tema för en bredare läsekrets utanför det akademiska. De har fått till uppgift att utifrån tidningsmaterial i historiska tidningsbiblioteket bekanta sig med upprorsåret 1917 i Finland. Vid sidan av de stora händelserna pågick det strejker, uppror och gatubråk i Finland där folket utmanade de lokala makthavarna i samhället. I min uppgiftsbeskrivning till studenterna bad jag dem läsa nyare forskning om folkligt politiskt agerande, bland annat hur "vanligt folk" gjorde uppror år 1917.
Under de senaste åren har ett nytt forskningsfält vuxit fram i Norden som utmanar till ett nytt teoretiskt perspektiv, att synliggöra små och stora sociala och politiska konflikter i modern historia för att kritiskt diskutera tidigare konsensus-perspektiv som i viss mån präglat bilden av nordisk samhällsutveckling. Detta gäller även 1917 års revolutionära händelser och dess betydelse för samhällsutvecklingen såväl i Finland, Sverige och på annat håll i världen. Den värld vi lever i idag är en produkt av det som hände på olika håll efter februarirevolutionen 1917 då den ryske kejsaren tvingades abdikera.
I denna kurs försöker jag som lärare uppmuntra studenterna att se på samhällsförändring utifrån ett underifrånperspektiv, hur har vanliga människor utifrån deras vardag bidragit till att vårt samhälle har förändrats. Hade kejsarmakten i Ryssland fallit samman om inte kvinnorna och soldaterna i Petersburg gjort uppror? Hade 8-timmars arbetsdag, kommunal rösträtt och torparfrigörelsen kommit till stånd utan de folkliga uppror som pågick i Finland 1917? Vilken betydelse har stenkastning utanför parlamentsbyggnader lett till att skynda på beslutsfattningen i de politiska kabinetten? Hur har de makthavande bemött folkets upproriskhet?
Vår tids händelser pekar på att det finns ett intresse av att studera det som kan kallas folkligt politiskt agerande. Nya sociala rörelser växer fram på olika håll i världen, samtidigt som populismen både till höger och vänster vädrar morgonluft. Det får oss historiker att utifrån vår tid ställa frågor till det förflutna och med ett historiskt perspektiv förklara vad som händer idag.
Delvis utifrån det här perspektivet och med de här frågorna i bagaget har studenterna skrivit sina blogg-inlägg. Jag bad dem skriva kort, endast 4 000 tecken och för en bredare läsekrets. Jag tycker att de har lyckats rätt så bra och jag önskar er läsglädje.
fil.dr. Matias Kaihovirta t.f. universitetslärare i Nordisk historia vid Åbo Akademi.
onsdag 19 april 2017
Okynnesstrejken 1917
I
november 1917 är situationen i Finland spänd. Finland är fortfarande en del av
Ryssland. Ryssland är på väg in i inbördeskrig. Under oktoberrevolutionen har
bolsjevikerna avsatt den ryska regeringen. I riksdagsvalet i oktober tappade
SDP (Socialdemokraterna, tidigare Finlands arbetarparti) majoriteten i den
finländska lantdagen. De borgerliga partierna vill förklara Finland
självständigt för att bryta med det bolsjevikiska Ryssland. Finland blir
självständigt i december 1917.
Tanken
om självständighet var inte enbart ett borgerligt fenomen i Finland. Under
februarirevolutionen abdikerar den ryska tsaren och en provisorisk liberal och
socialistisk regering tar makten i Ryssland. Under sommaren 1917 efter
februarirevolutionen eftersträvar SDP (som då var i majoritet i den finländska
lantdagen) självständighet, samtidigt förhåller sig de borgerliga partierna
skeptiska till självständighetssträvan.
Partiet
med störst kontrast gentemot maktinnehavaren i Ryssland förde den ivrigaste
självständighetspolitiken. Karikatyriskt sett kan man se
självständighetssträvan i Finland som höger-vänster partipolitik.
Konflikten
mellan högern och vänstern syns tydligt redan i november 1917. Månaden mellan
oktoberrevolutionen i Ryssland och Finlands självständighet i december. Den
borgerliga tidningen Vasabladet pratar om en okynnesstrejk:
Sedan förra onsdags har landet
stått stilla. I sex dagar ha sålunda Finlands socialdemokrater lekt
’revolution’ med ett samhälle, som står vid branten av sin undergång, ett
försvarslöst, svältande samhälle, som inom någon vecka står inför hungersnöden
och anarkien. I sex dagar har detta parti provocerat okunniga och förvildade
ryska knekthopar mot oförvitliga medborgares liv, frihet och egendom.
[---]
Socialisternas okynnesstrejk,
som på sina ställen artat sig till formlig anarki och som kostat mången
hederlig medborgare livet, är visserligen officiellt slut, men ledarnes för
våra socialisters maktbegär, eller rättare sagt deras begär efter anarki är
icke tillfredsställt.
Skriver
Vasabladet den 21.11.1917.
Den
borgerliga retoriken i Vasabladet beskriver socialdemokraterna som en
samhällsterror och samhällsfara för Finland. Vilket i och för sig var ett
ganska träffsäker synsätt från en borgerlig synpunkt. Strejken inträffar bara
några dagar efter oktoberrevolutionen, där bolsjevikerna avsatte den ryska
regeringen och därmed inledde det ryska inbördeskriget. I Finland var den
borgarledda lantdagen rädd för att revolutionen i Ryssland skulle sprida sig
till Finland.
Strejken
i november 1917 var en indirekt effekt av oktoberrevolutionen i Ryssland, men
förhållandena och det politiska läget i Finland var inte jämförbara med
Ryssland. Strejken i Finland grundar sig i lokala missnöjen och orättvisor och
riktar sig mot den borgerliga lantdagen (där i och för sig även SDP hade en
strak minoritet på 44,79%).
Strejken
gav upphov till 18-juli-lagen, 8-timmarslagen och kommunallagarna.
Kommunallagarna innebär att rösträttsreformerna som genomförts i riksdagsvalen
också skulle gälla kommunalval (till exempel allmän och lika rösträtt för
kvinnor). 8-timmarslagen behandlade arbetsdagslängen. 18-juli-lagen gav
lantdagen tillsvidare högsta makten i Finland och var samtidigt det första
steget i självständighetsförklaringen.
Självständighetsförklaringen
den 6 december bryter den direkta länken mellan Finland och Ryssland,
bolsjevikernas Ryssland erkänner det självständiga Finland i januari 1918.
Senare i januari bryter det finska inbördeskriget ut. Är inbördeskriget en
fortsättning till uppdelningen som syntes i Vasabladets sätt att beskriva de
strejkande socialdemokraterna? Är skillnaden mellan en bolsjevikisk revolution
och ett inbördeskrig en självständighetsdeklaration?
Elias
Harkkila
Kravallerna vid Börshuset i Helsingfors augusti 1917
Den 17 augusti 1917 kom stadsfullmäktige i Helsingfors ha
ett möte om åtgärder mot arbetslösheten och livsmedelsfrågan. Mötet hölls i
Börshuset och samtidigt som mötet höll på hade en folksamling samlats utanför
byggnaden. När stadsfullmäktige skulle avsluta mötet och bege sig hemåt, blev
de stoppade och kvarhållna av folkmassan med krav på att de skulle godkänna en
minimitimlön på 2 mark och 50 penni. Ungefär så här långt var tidningarna Arbetet och Hufudstadsbladet överens när det kommer till händelseförloppet. Sen
kommer det att finnas vissa skillnader till hur händelseförloppet beskrevs i de
båda tidningarna.
Nöd
och arbetslöshet hotar
Arbetet
beskrev folksamlingen som en oordnad folkhop
bestående av främst unga arbetslösa män. Det var inte organiserade arbetare som
genomförde denna aktion utan utarmade arbetare, som led av arbetslöshet och
nöd. Folksamlingen hade tvingat kvar stadsfullmäktige och var beredda att sätta
dem på en hungerkur. Aktionen kom att upplösas av militären och ett antal
personer blev skadade. Tidningen kritiserade också militärens användning av
våld, som de menade var övervåld. Till sist varnade artikeln organiserade
arbetare att akta sig för personer som försöker smitta in i de egna leden och
uppvigla till oroligheter. Det här skulle bara borgerligheten utnyttja och
användas emot socialisterna.
Våldet
kulminerar
I Hufudstadsbladet har artikeln som beskrev händelserna rubriken: ”Våldet mot stadsfullmäktige”. Artikeln
menade att de krav som folksamlingen ville ha igenom kunde naturligtvis inte
genomföras genast utan måste först behandlas. Det här ledde till de
våldsamheter som fullmäktigemedlemmarna blev utsatta för. Soldaterna var
brutala i sitt tillvägagångsätt för att slå ner aktionen men det var ingenting
i jämförelse med det våld som fullmäktige utsattes för. Fullmäktige medlemmarna
fick genomgå kroppsvisitationer och fick ingen tillgång till vatten eller inta
en vilande ställning. De fick även utså förolämpningar och hot. Fullmäktige
blev tillslut befriade av milismännen och de skulle ha ett tack för sin gärning,
för hela situationen hade kunnat urarta till något mycket värre utan militärens
ingripande. ”Huliganerna” hade också förstört inredningen i Börshuset och snott
åt sig varor, bland annat sprit. Hela händelseförloppet vid Börshuset var inte
något som arbetarrörelsen låg bakom men de hade ändå sått fröna till det här
sen tidigare.
Utarmade
arbetare eller en huliganskara?
Det är två väldigt olika
perspektiv som presenterades i de två tidningarna. Arbetet som menar att aktionen av oorganiserad och utförd av
desperata arbetare och som fick utstå militärens övervåld. De ända de gjorde
mot fullmäktigemedlemmarna var att neka dem mat. Hufvudstadsbladet beskrivning var precis tvärtemot där det var
folkmassan som var boven och trots att militären brukade våld var folkmassans
beteende värre.
Varför denna skillnad?
Ett sätt att se på saken
är att jämföra tidningarnas politiska ståndpunkter. Arbetet som var en vänsterradikal tidning, var det inte så konstigt
att den ställde sig på arbetarnas sida. Tidningen hade ett narrativ som den
vill framföra, där undertryckta arbetare motarbetades av samhället till exempel
militären i det här fallet och dess övervåld. Då platsar det inte in att beskriva
folksamlingen som ”pöbelaktig”. Tillika var socialismen under den här tiden
stark ifrågasatt från olika delar av samhället, till exempel från borgerligt
håll. Det här gäller även olika tidningar som var emot socialismen. Här fanns
det också ett intresse att skapa ett visst narrativ, i det här fallet
folksamlingens hotfulla agerande. Var ligger sanningen i denna händelse?
Troligtvis någonstans mittemellan. Det är inte långsökt att både polisen och
folksamlingen gjorde sig skyldiga till det de var anklagade för. En sådan här
händelse kan ses ur många olika perspektiv och beroende vad en person väljer
att fokusera på kan historierna se helt olika ut.
Linus Hedborg
När ”huliserna” tillfångatog Åbo stadsfullmäktige
Året
1917 var ett väldigt oroligt år både i världen och i storfurstendömet Finland.
Första världskriget hade pågått i flera år och även om det inte pågick direkta
strider i Finland så var läget i landet mycket spänt. En av de bidragande orsakerna till det spända
läget var den ryska februarirevolutionen. Inspirerade av februarirevolutionen
började arbetarklassen i Finland började kräva bättre villkor och mer politiskt
inflytande. Demonstrationer och strejker var vardag i landet. En av de många
strejker var kommunalstrejken i Åbo, den 28 maj till den 1 juni 1917.
Kommunalstrejken
i Åbo föregicks av en strejk inom brandkårsväsendet den 22 maj. Orsaken var att
stadsfullmäktige inte ville underkasta sig bra ndmännens krav på ny
brandmästare och bättre arbetstider. En av de mest dramatiska händelserna under
strejken var när Åbo stadsfullmäktige blev inlåsta i stadshuset av strejkande
arbetare. Eftersom stadsfullmäktige inte ville godkänna de strejkande
brandkårsarbetarnas krav. Både den socialistiska tidningen Arbetet och den borgerliga tidningen Åbo Underrättelser(ÅU) skriver om tillfångatagandet. På vilket sätt skiljde sig redogörelsen av
händelsen i tidningarna?
I
samband med brandmännens strejk den 22 maj så beslöt den socialdemokratiska
kommunalorganisationen i Åbo att allmän strejk skulle utlysas om inte
stadsfullmäktige gick med på brandmännens krav. Stadsfullmäktige tog inget
beslut och strejken började den 28 maj. Den 30 maj höll fullmäktige ett möte
och folksamlingar började samlas runt stadshuset i Åbo. Stadsfullmäktige ansåg
att de inte kunde fatta något beslut angående brandmännens krav på grund av de
hot de kände från ”huliserna” utanför stadshuset, detta enligt ÅU. Inlåsningen var ett faktum.
”Huliser” var den benämning som ÅU använde
om arbetarmilisen, en milis som enligt ÅU
bestod av huliganer. Natten mellan onsdagen den 30 maj till torsdagen den
31 maj försökte fullmäktigeledamot Wrede ta sig ut genom att slå sönder ett
fönster. ÅU anklagade milismännen för
övervåld mot Wrede medan Arbetet ansåg
att Wrede var en riktig upprorsmakare. Arbetet
rapporterade även om protester av borgare utanför stadshuset som störde
ordningen i deras demonstration och konstant skrek ” ner med socialisterna”.
Enligt ÅU var det inte fråga om några protester utan endast ”goda människor” som
ville föra mat till fullmäktige. Följande dag anlände senatorerna Tokoi, Ailio
och Serlachius samt prokurator Svinhufvud för att medla mellan parterna.
Strejken slutade den 1 juni 1917 och arbetarna samt brandmännen återvände till
sina arbeten.
Största
skillnaden mellan ÅU och Arbetarens rapportering var att de
rapporterade från två olika perspektiv. ÅU
rapporterade från de inlåsta fullmäktigeledamöternas perspektiv medan Arbetet rapporterade från de strejkande
arbetarnas perspektiv. Språkbruket i båda tidningarna var hätskt mot den
motsatta sidan. Arbetet ansåg att det
var för fullmäktigeledamöternas egen säkerhet som man höll kvar dem i
stadshuset och att arbetarmilisen hade betett sig sakligt. ÅU beskrev samma händelse med att uppträdandet från milisens sida
var rått, orättfärdigt och övermodigt. Beskrivningarna av händelsen visar klart
och tydligt vilken politisk ståndpunkt tidningarna hade.
Aktioner
som denna är typiska exempel på folkligt politiskt agerande, det vill säga när
folket tar lagen i egna händer för att få till stånd en viss sak. Händelsen
ledde till att flera andra strejker och protester bröt ut i Åbo under 1917,
bland annat smörupploppet i augusti och i december förekom flera stora upplopp.
Det var på grund av dessa händelser som arbetarklassen i Åbo uppfattades som
mer revolutionär än i andra städer i Finland. Händelser som dessa
radikaliserade majoriteten av den finska arbetarrörelsen. I november 1917
utlyste arbetarna storstrejk och då bildades röda gardet i Åbo.
Radikaliseringen och storstrejken var två av orsakerna till att inbördeskriget
bröt ut i januari 1918.
Joakim Wennström
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)