onsdag 19 april 2017

Revolutionsåret 1917: inledning

För 100 år sedan påbörjade kvinnorna i fabrikerna i Petrograd (S:t Petersburg) en livsmedelsstrejk som ledde till uppror mot kejsarmakten i Ryssland. Efter att kejsar Nikolaj II abdikerat inleddes en ny tid i Rysslands- och ja, i hela världens historia. Drygt ett halvt år efter tsarens fall gjorde bolsjevikerna under ledning av Vladimir Lenin en statskupp som gått till annalerna som den stora oktoberrevolutionen 1917. Revolutionen i Ryssland ledde till Finlands självständighetsförklaring 6.12.1917.

Denna händelseutveckling torde vara känd för de flesta som har elementära kunskaper om Finlands moderna historia. Trots att det har skrivits och forskats mycket om 1917–1918 års händelser i Finlands historia, finns det nya saker att upptäcka som ändrar vår uppfattning om vad som hände under den dramatiska tidsperiod då vårt land blev självständigt.

Historikern är en produkt av sin egen tid. Vi ställer frågor till det förflutna utifrån vår egen tidshorisont, vilket innebär att bilden av historien ständigt förändras och här kan man parafrasera till rubriken på den norske historikern Knut Kjeldstadlis bok,  "Det förflutna är inte vad det en gång var", som ingår i litteraturlistan över de böcker som våra studenter läser då de förkovrar sig i historiens teori och metod.

I det följande får ni bekanta er med tre korta blogg-inlägg som studenterna i läskursen "Aktuell socialhistoria" skrivit. I kursen prövar vi på olika arbetsformer, bland annat att skriva blogginlägg utifrån ett historiskt tema för en bredare läsekrets utanför det akademiska. De har fått till uppgift att utifrån tidningsmaterial i historiska tidningsbiblioteket bekanta sig med upprorsåret 1917 i Finland. Vid sidan av de stora händelserna pågick det strejker, uppror och gatubråk i Finland där folket utmanade de lokala makthavarna i samhället. I min uppgiftsbeskrivning till studenterna bad jag dem läsa nyare forskning om folkligt politiskt agerande, bland annat hur "vanligt folk" gjorde uppror år 1917.

Under de senaste åren har ett nytt forskningsfält vuxit fram i Norden som utmanar till ett nytt teoretiskt perspektiv, att synliggöra små och stora sociala och politiska konflikter i modern historia för att kritiskt diskutera tidigare konsensus-perspektiv som i viss mån präglat bilden av nordisk samhällsutveckling. Detta gäller även 1917 års revolutionära händelser och dess betydelse för samhällsutvecklingen såväl i Finland, Sverige och på annat håll i världen. Den värld vi lever i idag är en produkt av det som hände på olika håll efter februarirevolutionen 1917 då den ryske kejsaren tvingades abdikera.

I denna kurs försöker jag som lärare uppmuntra studenterna att se på samhällsförändring utifrån ett underifrånperspektiv, hur har vanliga människor utifrån deras vardag bidragit till att vårt samhälle har förändrats. Hade kejsarmakten i Ryssland fallit samman om inte kvinnorna och soldaterna i Petersburg gjort uppror? Hade 8-timmars arbetsdag, kommunal rösträtt och torparfrigörelsen kommit till stånd utan de folkliga uppror som pågick i Finland 1917? Vilken betydelse har stenkastning utanför parlamentsbyggnader lett till att skynda på beslutsfattningen i de politiska kabinetten? Hur har de makthavande bemött folkets upproriskhet?

Vår tids händelser pekar på att det finns ett intresse av att studera det som kan kallas folkligt politiskt agerande. Nya sociala rörelser växer fram på olika håll i världen, samtidigt som populismen både till höger och vänster vädrar morgonluft. Det får oss historiker att utifrån vår tid ställa frågor till det förflutna och med ett historiskt perspektiv förklara vad som händer idag.

Delvis utifrån det här perspektivet och med de här frågorna i bagaget har studenterna skrivit sina blogg-inlägg. Jag bad dem skriva kort, endast 4 000 tecken och för en bredare läsekrets. Jag tycker att de har lyckats rätt så bra och jag önskar er läsglädje.

fil.dr. Matias Kaihovirta t.f. universitetslärare i Nordisk historia vid Åbo Akademi.

Okynnesstrejken 1917

I november 1917 är situationen i Finland spänd. Finland är fortfarande en del av Ryssland. Ryssland är på väg in i inbördeskrig. Under oktoberrevolutionen har bolsjevikerna avsatt den ryska regeringen. I riksdagsvalet i oktober tappade SDP (Socialdemokraterna, tidigare Finlands arbetarparti) majoriteten i den finländska lantdagen. De borgerliga partierna vill förklara Finland självständigt för att bryta med det bolsjevikiska Ryssland. Finland blir självständigt i december 1917.

Tanken om självständighet var inte enbart ett borgerligt fenomen i Finland. Under februarirevolutionen abdikerar den ryska tsaren och en provisorisk liberal och socialistisk regering tar makten i Ryssland. Under sommaren 1917 efter februarirevolutionen eftersträvar SDP (som då var i majoritet i den finländska lantdagen) självständighet, samtidigt förhåller sig de borgerliga partierna skeptiska till självständighetssträvan.

Partiet med störst kontrast gentemot maktinnehavaren i Ryssland förde den ivrigaste självständighetspolitiken. Karikatyriskt sett kan man se självständighetssträvan i Finland som höger-vänster partipolitik. 

Konflikten mellan högern och vänstern syns tydligt redan i november 1917. Månaden mellan oktoberrevolutionen i Ryssland och Finlands självständighet i december. Den borgerliga tidningen Vasabladet pratar om en okynnesstrejk:

Sedan förra onsdags har landet stått stilla. I sex dagar ha sålunda Finlands socialdemokrater lekt ’revolution’ med ett samhälle, som står vid branten av sin undergång, ett försvarslöst, svältande samhälle, som inom någon vecka står inför hungersnöden och anarkien. I sex dagar har detta parti provocerat okunniga och förvildade ryska knekthopar mot oförvitliga medborgares liv, frihet och egendom.
[---]
Socialisternas okynnesstrejk, som på sina ställen artat sig till formlig anarki och som kostat mången hederlig medborgare livet, är visserligen officiellt slut, men ledarnes för våra socialisters maktbegär, eller rättare sagt deras begär efter anarki är icke tillfredsställt.
Skriver Vasabladet den 21.11.1917.

Den borgerliga retoriken i Vasabladet beskriver socialdemokraterna som en samhällsterror och samhällsfara för Finland. Vilket i och för sig var ett ganska träffsäker synsätt från en borgerlig synpunkt. Strejken inträffar bara några dagar efter oktoberrevolutionen, där bolsjevikerna avsatte den ryska regeringen och därmed inledde det ryska inbördeskriget. I Finland var den borgarledda lantdagen rädd för att revolutionen i Ryssland skulle sprida sig till Finland.

Strejken i november 1917 var en indirekt effekt av oktoberrevolutionen i Ryssland, men förhållandena och det politiska läget i Finland var inte jämförbara med Ryssland. Strejken i Finland grundar sig i lokala missnöjen och orättvisor och riktar sig mot den borgerliga lantdagen (där i och för sig även SDP hade en strak minoritet på 44,79%).

Strejken gav upphov till 18-juli-lagen, 8-timmarslagen och kommunallagarna. Kommunallagarna innebär att rösträttsreformerna som genomförts i riksdagsvalen också skulle gälla kommunalval (till exempel allmän och lika rösträtt för kvinnor). 8-timmarslagen behandlade arbetsdagslängen. 18-juli-lagen gav lantdagen tillsvidare högsta makten i Finland och var samtidigt det första steget i självständighetsförklaringen.

Självständighetsförklaringen den 6 december bryter den direkta länken mellan Finland och Ryssland, bolsjevikernas Ryssland erkänner det självständiga Finland i januari 1918. Senare i januari bryter det finska inbördeskriget ut. Är inbördeskriget en fortsättning till uppdelningen som syntes i Vasabladets sätt att beskriva de strejkande socialdemokraterna? Är skillnaden mellan en bolsjevikisk revolution och ett inbördeskrig en självständighetsdeklaration?


Elias Harkkila

Kravallerna vid Börshuset i Helsingfors augusti 1917

Den 17 augusti 1917 kom stadsfullmäktige i Helsingfors ha ett möte om åtgärder mot arbetslösheten och livsmedelsfrågan. Mötet hölls i Börshuset och samtidigt som mötet höll på hade en folksamling samlats utanför byggnaden. När stadsfullmäktige skulle avsluta mötet och bege sig hemåt, blev de stoppade och kvarhållna av folkmassan med krav på att de skulle godkänna en minimitimlön på 2 mark och 50 penni. Ungefär så här långt var tidningarna Arbetet och Hufudstadsbladet överens när det kommer till händelseförloppet. Sen kommer det att finnas vissa skillnader till hur händelseförloppet beskrevs i de båda tidningarna.

Nöd och arbetslöshet hotar

Arbetet beskrev folksamlingen som en oordnad folkhop bestående av främst unga arbetslösa män. Det var inte organiserade arbetare som genomförde denna aktion utan utarmade arbetare, som led av arbetslöshet och nöd. Folksamlingen hade tvingat kvar stadsfullmäktige och var beredda att sätta dem på en hungerkur. Aktionen kom att upplösas av militären och ett antal personer blev skadade. Tidningen kritiserade också militärens användning av våld, som de menade var övervåld. Till sist varnade artikeln organiserade arbetare att akta sig för personer som försöker smitta in i de egna leden och uppvigla till oroligheter. Det här skulle bara borgerligheten utnyttja och användas emot socialisterna.

Våldet kulminerar

I Hufudstadsbladet har artikeln som beskrev händelserna rubriken: ”Våldet mot stadsfullmäktige”. Artikeln menade att de krav som folksamlingen ville ha igenom kunde naturligtvis inte genomföras genast utan måste först behandlas. Det här ledde till de våldsamheter som fullmäktigemedlemmarna blev utsatta för. Soldaterna var brutala i sitt tillvägagångsätt för att slå ner aktionen men det var ingenting i jämförelse med det våld som fullmäktige utsattes för. Fullmäktige medlemmarna fick genomgå kroppsvisitationer och fick ingen tillgång till vatten eller inta en vilande ställning. De fick även utså förolämpningar och hot. Fullmäktige blev tillslut befriade av milismännen och de skulle ha ett tack för sin gärning, för hela situationen hade kunnat urarta till något mycket värre utan militärens ingripande. ”Huliganerna” hade också förstört inredningen i Börshuset och snott åt sig varor, bland annat sprit. Hela händelseförloppet vid Börshuset var inte något som arbetarrörelsen låg bakom men de hade ändå sått fröna till det här sen tidigare.

Utarmade arbetare eller en huliganskara?

Det är två väldigt olika perspektiv som presenterades i de två tidningarna. Arbetet som menar att aktionen av oorganiserad och utförd av desperata arbetare och som fick utstå militärens övervåld. De ända de gjorde mot fullmäktigemedlemmarna var att neka dem mat. Hufvudstadsbladet beskrivning var precis tvärtemot där det var folkmassan som var boven och trots att militären brukade våld var folkmassans beteende värre.

Varför denna skillnad?

Ett sätt att se på saken är att jämföra tidningarnas politiska ståndpunkter. Arbetet som var en vänsterradikal tidning, var det inte så konstigt att den ställde sig på arbetarnas sida. Tidningen hade ett narrativ som den vill framföra, där undertryckta arbetare motarbetades av samhället till exempel militären i det här fallet och dess övervåld. Då platsar det inte in att beskriva folksamlingen som ”pöbelaktig”. Tillika var socialismen under den här tiden stark ifrågasatt från olika delar av samhället, till exempel från borgerligt håll. Det här gäller även olika tidningar som var emot socialismen. Här fanns det också ett intresse att skapa ett visst narrativ, i det här fallet folksamlingens hotfulla agerande. Var ligger sanningen i denna händelse? Troligtvis någonstans mittemellan. Det är inte långsökt att både polisen och folksamlingen gjorde sig skyldiga till det de var anklagade för. En sådan här händelse kan ses ur många olika perspektiv och beroende vad en person väljer att fokusera på kan historierna se helt olika ut.      

Linus Hedborg


När ”huliserna” tillfångatog Åbo stadsfullmäktige

Året 1917 var ett väldigt oroligt år både i världen och i storfurstendömet Finland. Första världskriget hade pågått i flera år och även om det inte pågick direkta strider i Finland så var läget i landet mycket spänt.  En av de bidragande orsakerna till det spända läget var den ryska februarirevolutionen. Inspirerade av februarirevolutionen började arbetarklassen i Finland började kräva bättre villkor och mer politiskt inflytande. Demonstrationer och strejker var vardag i landet. En av de många strejker var kommunalstrejken i Åbo, den 28 maj till den 1 juni 1917.

Kommunalstrejken i Åbo föregicks av en strejk inom brandkårsväsendet den 22 maj. Orsaken var att stadsfullmäktige inte ville underkasta sig bra ndmännens krav på ny brandmästare och bättre arbetstider. En av de mest dramatiska händelserna under strejken var när Åbo stadsfullmäktige blev inlåsta i stadshuset av strejkande arbetare. Eftersom stadsfullmäktige inte ville godkänna de strejkande brandkårsarbetarnas krav. Både den socialistiska tidningen Arbetet och den borgerliga tidningen Åbo Underrättelser(ÅU) skriver om tillfångatagandet. På vilket sätt skiljde sig redogörelsen av händelsen i tidningarna?

I samband med brandmännens strejk den 22 maj så beslöt den socialdemokratiska kommunalorganisationen i Åbo att allmän strejk skulle utlysas om inte stadsfullmäktige gick med på brandmännens krav. Stadsfullmäktige tog inget beslut och strejken började den 28 maj. Den 30 maj höll fullmäktige ett möte och folksamlingar började samlas runt stadshuset i Åbo. Stadsfullmäktige ansåg att de inte kunde fatta något beslut angående brandmännens krav på grund av de hot de kände från ”huliserna” utanför stadshuset, detta enligt ÅU. Inlåsningen var ett faktum. ”Huliser” var den benämning som ÅU använde om arbetarmilisen, en milis som enligt ÅU bestod av huliganer. Natten mellan onsdagen den 30 maj till torsdagen den 31 maj försökte fullmäktigeledamot Wrede ta sig ut genom att slå sönder ett fönster. ÅU anklagade milismännen för övervåld mot Wrede medan Arbetet ansåg att Wrede var en riktig upprorsmakare. Arbetet rapporterade även om protester av borgare utanför stadshuset som störde ordningen i deras demonstration och konstant skrek ” ner med socialisterna”. Enligt ÅU var det inte fråga om några protester utan endast ”goda människor” som ville föra mat till fullmäktige. Följande dag anlände senatorerna Tokoi, Ailio och Serlachius samt prokurator Svinhufvud för att medla mellan parterna. Strejken slutade den 1 juni 1917 och arbetarna samt brandmännen återvände till sina arbeten.

Största skillnaden mellan ÅU och Arbetarens rapportering var att de rapporterade från två olika perspektiv. ÅU rapporterade från de inlåsta fullmäktigeledamöternas perspektiv medan Arbetet rapporterade från de strejkande arbetarnas perspektiv. Språkbruket i båda tidningarna var hätskt mot den motsatta sidan. Arbetet ansåg att det var för fullmäktigeledamöternas egen säkerhet som man höll kvar dem i stadshuset och att arbetarmilisen hade betett sig sakligt. ÅU beskrev samma händelse med att uppträdandet från milisens sida var rått, orättfärdigt och övermodigt. Beskrivningarna av händelsen visar klart och tydligt vilken politisk ståndpunkt tidningarna hade.


Aktioner som denna är typiska exempel på folkligt politiskt agerande, det vill säga när folket tar lagen i egna händer för att få till stånd en viss sak. Händelsen ledde till att flera andra strejker och protester bröt ut i Åbo under 1917, bland annat smörupploppet i augusti och i december förekom flera stora upplopp. Det var på grund av dessa händelser som arbetarklassen i Åbo uppfattades som mer revolutionär än i andra städer i Finland. Händelser som dessa radikaliserade majoriteten av den finska arbetarrörelsen. I november 1917 utlyste arbetarna storstrejk och då bildades röda gardet i Åbo. Radikaliseringen och storstrejken var två av orsakerna till att inbördeskriget bröt ut i januari 1918.

Joakim Wennström