När ”huliserna” tillfångatog Åbo stadsfullmäktige

Året 1917 var ett väldigt oroligt år både i världen och i storfurstendömet Finland. Första världskriget hade pågått i flera år och även om det inte pågick direkta strider i Finland så var läget i landet mycket spänt.  En av de bidragande orsakerna till det spända läget var den ryska februarirevolutionen. Inspirerade av februarirevolutionen började arbetarklassen i Finland började kräva bättre villkor och mer politiskt inflytande. Demonstrationer och strejker var vardag i landet. En av de många strejker var kommunalstrejken i Åbo, den 28 maj till den 1 juni 1917.

Kommunalstrejken i Åbo föregicks av en strejk inom brandkårsväsendet den 22 maj. Orsaken var att stadsfullmäktige inte ville underkasta sig bra ndmännens krav på ny brandmästare och bättre arbetstider. En av de mest dramatiska händelserna under strejken var när Åbo stadsfullmäktige blev inlåsta i stadshuset av strejkande arbetare. Eftersom stadsfullmäktige inte ville godkänna de strejkande brandkårsarbetarnas krav. Både den socialistiska tidningen Arbetet och den borgerliga tidningen Åbo Underrättelser(ÅU) skriver om tillfångatagandet. På vilket sätt skiljde sig redogörelsen av händelsen i tidningarna?

I samband med brandmännens strejk den 22 maj så beslöt den socialdemokratiska kommunalorganisationen i Åbo att allmän strejk skulle utlysas om inte stadsfullmäktige gick med på brandmännens krav. Stadsfullmäktige tog inget beslut och strejken började den 28 maj. Den 30 maj höll fullmäktige ett möte och folksamlingar började samlas runt stadshuset i Åbo. Stadsfullmäktige ansåg att de inte kunde fatta något beslut angående brandmännens krav på grund av de hot de kände från ”huliserna” utanför stadshuset, detta enligt ÅU. Inlåsningen var ett faktum. ”Huliser” var den benämning som ÅU använde om arbetarmilisen, en milis som enligt ÅU bestod av huliganer. Natten mellan onsdagen den 30 maj till torsdagen den 31 maj försökte fullmäktigeledamot Wrede ta sig ut genom att slå sönder ett fönster. ÅU anklagade milismännen för övervåld mot Wrede medan Arbetet ansåg att Wrede var en riktig upprorsmakare. Arbetet rapporterade även om protester av borgare utanför stadshuset som störde ordningen i deras demonstration och konstant skrek ” ner med socialisterna”. Enligt ÅU var det inte fråga om några protester utan endast ”goda människor” som ville föra mat till fullmäktige. Följande dag anlände senatorerna Tokoi, Ailio och Serlachius samt prokurator Svinhufvud för att medla mellan parterna. Strejken slutade den 1 juni 1917 och arbetarna samt brandmännen återvände till sina arbeten.

Största skillnaden mellan ÅU och Arbetarens rapportering var att de rapporterade från två olika perspektiv. ÅU rapporterade från de inlåsta fullmäktigeledamöternas perspektiv medan Arbetet rapporterade från de strejkande arbetarnas perspektiv. Språkbruket i båda tidningarna var hätskt mot den motsatta sidan. Arbetet ansåg att det var för fullmäktigeledamöternas egen säkerhet som man höll kvar dem i stadshuset och att arbetarmilisen hade betett sig sakligt. ÅU beskrev samma händelse med att uppträdandet från milisens sida var rått, orättfärdigt och övermodigt. Beskrivningarna av händelsen visar klart och tydligt vilken politisk ståndpunkt tidningarna hade.

Aktioner som denna är typiska exempel på folkligt politiskt agerande, det vill säga när folket tar lagen i egna händer för att få till stånd en viss sak. Händelsen ledde till att flera andra strejker och protester bröt ut i Åbo under 1917, bland annat smörupploppet i augusti och i december förekom flera stora upplopp. Det var på grund av dessa händelser som arbetarklassen i Åbo uppfattades som mer revolutionär än i andra städer i Finland. Händelser som dessa radikaliserade majoriteten av den finska arbetarrörelsen. I november 1917 utlyste arbetarna storstrejk och då bildades röda gardet i Åbo. Radikaliseringen och storstrejken var två av orsakerna till att inbördeskriget bröt ut i januari 1918.

Joakim Wennström